Jobbar. Och har. Ont. I. Huvudet.

Så. Jävla. Ont.

Uppdatering
Huvudvärken har gått över. Ingenting händer i Sverige. Förutom i skåne och i natt är inte skåne mitt ansvar. Jag har tråkigt och är flipprig av alltför mycket kaffe. Dessvärre är jag mer kaffesugen men om jag dricker mer kaffe kommer jag aldrig kunna somna när det är dags för det.

Har beställt ny mobil. Den skall dyka upp den 7:e december påstods det.

Linserna känns lite torra också.

Uppdatering 2
Nu kom huvudvärken tillbaka.

Igår var pållans semester slut. Solen sken och jag föreställde mig en lugn lång tur i skogen. Jo, tack. en tur i skogen blev det…

Saga började ridturen med att ”bli rädd” för en kartongbit. Full fart och bocksprång. Sen steppade hon och frustade som en hingst i några minuter. Sen skritt med framdelen och trav(?) med bakbenen. Efter 20 minters diverseridning med blandat resultat så var det dags för lite galopp. Och bocksprång. Gissar att galoppsprången och bocksprången var lika många.

Saga tvärvände plötsligt och fortsatte rakt i skogen…

Well, är hon glad så är jag glad.

En av mina kollegor är hemma för vård av sjukt husdjur. Därför sitter jag på jobbet, en fredag när jag egentligen skull varit ledig. Fast kan inte påstå att det gör så mycket.

Så kul har jag just nu att jobb är ett alternativ till att vara helgledig.

Jag har ägt Saga i knappt fyra månader. Och jag har gjort underverk med henne. Så klart är jag glad som sjutton att det gått så bra. Men jag förstår inte att jag kan lyckas med en sån grej. Visst, jag har kämpat, tänkt, klurat och visat henne en massa kärlek och omtanke, gett henne allt som jag tror är bra för en häst och ansträngt mig för att uppfylla hennes speciella behov. Men ändå. Jag har liksom inte gjort nått. Inte använt nån erkänd metod eller så.

Jag har gett henne kärlek och tid.

Från att inte ens ha gått att leda utan kamp till att hon följer mig som en hund – eller går fot om jag ber henne om det. Från att ha rusat ut ur boxen så fort hon fått en chans står hon nu stilla med öppen dörr nästan oavsett vad som händer utanför. Från att ha varit skogstokig vid skoning, bitit, hoppat runt på tre ben, stegrat, sprungit runt så står hon idag så stilla som man kan förvänta sig. Från att ha rusat in i skogen, trädgårdar, tvärvänt hem i galopp, försökt skrapa av mig mot träd och ner i diken så kan hon nu uppföra sig – såvida matte inte är alltför okoncentrerad.
Från att ha gått som en lus i skritt, knallar hon nu glatt på och kan till och med vara svår att hålla. Från att ha lekt skänkeldöv till superkänslig. Från ganska avstängd till en glad häst som drar en brall i hagen – och ibland med matte på ryggen (men det är mycket mer än okej när det handlar om glädje).
Hon bits sällan längre – bara om hon känner sig extremt pressad så kan hon nypas. Och vad annat kan man förvänta  sig av en liten osäker själ?

Det har funnits stunder när jag undrat vad jag gett mig in på. När jag vrålat att hon är helt jävla störd eller att jag önskat att hon var en hjärndöd valack, kallat henne hästjävel. Ett par gånger har jag grinat i uppgivenhet. Men de stunderna har varit korta.

Det finns hundra saker till som hon och jag lyckats uppnå tillsammans. Jag antar att jag hittat en knapp eller kanske - och förhoppningsvis – en väg till hennes hjärta.

Vi har mycket kvar att lära tillsammans, en hel del basicgrejer som att stå still vid uppsittning, lära sig fullständigt att sadeln inte är farlig. Sen skall hon få lära sig att bada, följa mig som en hund utan grimskaft, komma på inkallning, stå stilla på kommandot ”Stilla!”. Tölta i mer än snigeltempo – och en massa annat.

Jag är så glad att hennes busiga blick lurade mig att köpa det tjocka lilla eländet.

Jag hatar november. Skall gå i ide.

Juli

Oktober

Varför står jag med leriga kängor på parketten?